Min mamma hade en gång en gjuten tennring som föreställde ett ganska subtilt ansikte. För över 15 år sedan gav jag i ett generöst tillstånd bort ringen på Arvikafestivalen till en främling som tyckte den var fin. Det har jag ångrat sen dagen därpå. Planen är nu att försöka återskapa ringen utifrån min minnesbild av den. Att forma en modell i plastilila var enkelt men att göra gipsformen svårare. Vid första försöket byggde jag en yttre form av spillvirke som jag limmade samman. Fyra väggar och en botten (onödigt insåg jag i efterhand). Jag klädde formen i plastfolie, hällde i gipset, tryckte ner den vaselininsmorda (av märket Mary Kay, fint ska det va – tack Sally!) modellen till hälften, la på ytterligare ett lager platsfolie och ovanpå det mera gips. På bilden kan man se att jag även lagt ner två träbitar tillsammans med modellen. Dessa var tänkta att utgöra en mynning för tennet samt en luftkanal. Men inget av ovannämnda blev speciellt bra och mynning och kanal görs med fördel i efterhand. Gipset var helt enkelt en aning för trögflytande och plastfolien förhindrade gipset att nå in i modellens struktur. Hursomhelst insåg jag detta innan formen torkat och förstörde den.
Så gjorde jag en ny modell och byggde en ny yttre form men av en aluminiumburk denna gång som jag läst ska vara ett bra material att använda då det är lätt att avlägsna (Tenn som hobby - Leif Andersson). Den här gången oljade jag in hela formen, borrade två hål i den nedre gipsformen, oljade in dess ovansida och hällde på det övre gipslagret. De borrade hålen är gjorda för passformens skull. Ingen plastfolie och ingen botten men däremot placerade jag formen på en plastfoliebeklädd sandbädd för att förhindra gipsmassan att tränga ut nedtill. Allt står nu på tork så resultatet är ännu oklart.
Gårdagens loppisfynd: en koloss till lerurna på 10 kilo klädd i mosaik bestående av franska keramikskärvor och speglar a la art popular enligt min franske försäljare. Inspirerande om man är svag för det besynnerliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar