Analys/diskussion

Min upplevelse av att arbeta med lampworking är att det är en okomplicerad teknik för bearbetning av glas. Grundprincipen är mycket enkel och utrustningen likaså. De flesta träslöjdssalar är redan utrustade med en gasoltub och det enda man behöver komplettera med är ett munstycke speciellt anpassat för lampworking. Kostnaden för ett sådant ligger på ca 500 kr. Material i form av glasstavar, separator, mandrell och vermikulit är det enda som sen krävs för att komma igång. Som mandrell kan man i stort sett använda vilken stålpinne som helst, cykelekrar lär vara en beprövad variant. Själv använde jag, förutom de inköpta mandrellerna, diverse olika stålpinnar jag hittade i verkstan och de fungerade alla problemfritt så länge de doppats i separatorn. Vermikulit inhandlas som jag tidigare nämn på bloggen i vilken välsorterad blomsterhandel som helst för en kostnad av 50 kr. Lampworking är varken avancerat eller speciellt kostsamt att bedriva som ett komplement i skolslöjden.

Som jag nämnde ovan är den grundläggande tekniken enkel att lära och utöva. Det är först när man börjar ställa krav på mer avancerad formgivning som lampworking blir svårt, precis som det är med alla andra tekniker. Men eftersträvar man enkla färgglada pärlformationer är det en lekfull syssla. Glas som material är också fascinerande och fängslande. I mjuk form är det gränslöst formbart men kräver en snabb och van hand för att kontrolleras. Om man medvetet experimenterar med olika färger kommer man ganska snabbt underfund med hur det mjuka glaset beter sig i den varma gaslågan och kan utnyttja detta genom att skapa olika effekter i pärlorna. Samtidigt som lampworking erbjuder en hel del överraskningar. Åtminstone för den oerfarne. För det är först när pärlan svalnat som det verkliga resultatet avslöjas och det är lika spännande varje gång. Ibland blir man besviken, ibland kolossalt förtjust.

En av glasets nackdelar är risken för sprickbildning. Att något man tillverkat går sönder lär alltid ge upphov till viss besvikelse hos grundskoleelever. Men jag anser inte att det överskuggar skaparglädjen med lampworking. För mig sprack uppskattningsvis 10 procent av de pärlor jag tillverkade men antalet minskade i takt med att min erfarenhet ökade. Att spänningar uppstår i glaset går väl att jämföra med trä som slår sig. Det är trist när det inträffar men det är en del av materialens egenskaper. Och det finns metoder att arbeta på för att minimera riskerna när det gäller så väl trä som glas.

Eftersom lampworking är en teknik som kräver gasol lämpar den sig främst för de lite äldre grundskoleeleverna. Men bortsett från det ser jag inga risker med tekniken. Möjligtvis risken för det glassplitter som ibland uppstår då man hettar upp avsvalnade glasstavar på nytt. Men min erfarenhet är att detta glassplitter är ofarligt och har en kort räckvidd. Men skyddsglasögon är förmodligen en lämplig del av utrustningen.

Att arbeta materialkombinerande är stimulerande för kreativiteten. Glas och metall är dessutom två värmetåliga material och det finns säkert många spännande experiment att utföra. Själv prövade jag vid ett par tillfällen att smälta metalltråd med låg smältpunkt in i pärlorna vilket gav upphov till små silvriga prickar i glaset. Att ges möjligheten att arbeta materialkombinerande i grundskolan upplever jag som en självklarhet. Allt annat vore att begränsa den kreativitet hos eleverna man så gärna vill lyfta. När det handlar om att kombinera de traditionella skolslöjdsmaterialen borde elevernas önskemål inte vara så svåra att uppfylla. Men även när elevernas val faller utanför de traditionella materialen borde förutsättningarna finnas till idéförverkligande. Som slöjdlärare behärskar man som regel trä/ metall och/eller textil men genom att uppmuntra elevernas innovationsförmåga kan man samtidigt utveckla och fördjupa sina egna erfarenheter av olika material och tekniker tillsammans med eleverna. Gränslöshet hos lärare föder sannolikt gränslöshet hos sina eleverna.

Slutligen. När det kommer till min egen fördjupade kunskap på metallområdet begränsar den sig till lödning och ärjning. Det var inom dessa områden jag utvecklades mest under arbetet med metallen. Att arbeta med järntråd var lustfyllt men inte så lärorikt. Med facit i hand hade jag gärna velat använda mig av grövre järn, det hade varit mer utvecklande för mina kunskaper om metall.

Skuggspel

Resultat

När man arbetat så intensivt med något är det svårt att få distans till resultatet och svårt att uttrycka vad man verkligen känner inför det. Så är det åtminstone för mig. När jag idag, efter vissa tveksamheter inför de elektriska kopplingarna, slutligen stod inför den färdiga, ljusbringande glaskronan kände jag mest tacksamhet inför att jag valt ett projekt som jag utan att bli ihjälstessad lyckats ro iland. Jag försökte och försöker fortfarande begrunda glaskronan som någon annans skapelse. Men det är givetvis helt omöjligt att ställa sig utanför det man själv ligger bakom. Och med facit i hand kan jag bara inte låta bli att förundras över hur mycket tid och arbete det faktiskt ligger bakom något som ger ett så lustfyllt, lekfullt och spontant uttryck. Jag hade en vision av vad jag ville göra och i vilka material jag ville arbeta och resultatet är tillfredsställande, både vad det gäller process och färdig produkt. Sen händer det alltid saker längst vägen som man inte räknat med. Vissa av dem tycker man om andra inte men jag är nöjd över resultatet i sin helhet. En av de mest positiva överraskningsmomenten är skuggspelet som den tända kronan ger upphov till. Och ju starkare och klarare belysning desto tydligare skuggspel. Men glaskronan i sig förlorar på detsamma då en den synligt placerade glödlampan bländar betraktaren om skenet blir alltför skarpt. Jag har därför prövat några olika typer av glödlampor och wattstyrkor för att finna ut vilken som gör kronan mest rätt.

Bland öglor och kedjor

Ärjat kopparlöv

Det börjar visst likna nåt

Att löda fast grenarna runt stålringen var till att börja med relativt okomplicerat. Men ju fler grenar som sattes på plats desto klumpigare blev konstruktionen att hantera. Och resultatet blev groteskt men nu sitter grenarna där de ska i alla fall. Skönhetsfelen får jag jobba på i morgon.

Det hände bara vid två tillfällen att en redan fastlödd gren lossnar när en annan skulle lödas på. Däremot släppte lödfogen i stålring. Risken att så skulle ske hade jag redan förutsett och valde därför att löda fast den första grenen så nära fogen som möjligt så att det inte skulle bli så komplicerat att foga samman ringen igen om den skulle släppa. Resterande grenar var sen bara att löda på allteftersom. Dock fick inte alla elva plats runt ringen så jag tog de bästa delarna av de två sämsta grenarna och sammanfogade dem till en så att det totala antalet slutade på tio.

Jag inte haft klart för mig exakt hur pärlorna ska fästas vid grenarna annat än via kedjor. Men i samband med att jag formgav grenarna gjorde jag små öglor i järntråden och tänkte att jag nog kunde fästa kedjorna i dessa. Om inte skulle de bara se ut som en del av formgivningen. Nu blev det i alla fall som jag tänkt. Men däremot fick jag inte tag på några begagnade smyckekedjor på second hand som såg ut så som jag ville ha dem. Istället hittade jag en kedja med ganska grova länkar på Järna som kändes som ett passande alternativ. Glaspärlorna trädde jag på en tunn metalltråd som jag sen fäste vid kedjorna som i sin tur fästes mellan grenarnas öglor med hjälp av egenkonstruerade metallringar. Förhoppningsvis talar bilden ett tydligare språk än jag.

Ärjningen av kopparlöven blev ett lite mer kontroversiellt experiment än jag räknat med då två av mina hjälpsamma kurskamrater visade sig oväntat villiga att donera kroppsvätskor i vetenskapens namn. Utan att utveckla det vidare kan jag bara konstatera att det inte var någon pålitlig ärjningsmetod. Inte heller en högre koncentration av hjorthornssalt, salpeter, citronsyra och vatten gav något resultat. Däremot fingerade salmiak, ammoniak och vatten alldeles utmärkt. Och fort gick det. Resultatet blev en ganska intensiv grönblå färg. Jag ska gå över löven med penseln en gång till i morgon för att få ett mer täckande resultat.

Sen återstår endast det elektriska. Också det en morgondagens syssla.

Löv utan grenar

Grenar med löv

Lyckanden & misslyckanden

I förmiddags tog jag på allvar tag i kopparplåten som i tillklippt form ska gestalta löven i grenverket. Och jag klippte faktiskt ut löven trots att jag i tidigare inlägg hyllat kontursågen för just detta ändamål. Sen drev jag de utklippta bitarna från bägge sidor i syfte att få fram en struktur som schematiskt påminner om löv. Jag använde putsmakinen för att bli av med de vassa kanterna men lät de små ”naggiga” märkena efter metallsaxen bero. Eftersom kronan i sig kommer att ha ett ganska grovt uttryck med sina rostiga grenar, ärjade löv och sotiga pärlor anser jag att dessa märken varken gör till eller från. Och när jag sen under den sena eftermiddagens stress ”hetslödde” fast löven på grenarna fick jag det beslutet än mer bekräftat.

Jag är hemskt förtjust i den missfärgning som uppstår på koppar efter att den hettats upp under lödningen och sen snabbt avkylts i kallt vatten. Och hade det inte varit för att jag är minst lika nyfiken på hur man får koppar att ärja hade jag gärna låtit löven förbli i sitt nuvarande missfärgade skick. Jag prövade idag att blanda hjorthornssalt, citronsyra och salpeter med vatten för att få fram en ärjning på en provbit koppar men det hände absolut ingenting. Det enda jag mätta var mängden vatten (1 dl), övriga ingredienser höftade jag bara och jag misstänker att jag höftade lite fel. Förmodligen skulle koncentrationen av syror ha varit betydligt högre för när jag sen bara blötte en bit koppar och strödde över citronsyra direkt på ytan uppträdde omedelbart en turkosblå färg. Dock är jag ute efter en mer grönaktig ärjning och har inför morgondagen ett nytt recept förberett som lär åstadkomma just detta; 1 del ammoniak, 1 del salmiak och 4 delar vatten.

Förutom att ärja koppar är planen för morgondagen dels att löda fast grenarna vid den 1 cm breda stålringen, som för övrigt tog mig en halv dag att få till, dels att ordna med kedjor som ska löpa mellan grenarna och bära upp glaspärlorna. Planen var från början att själv konstruera kedjorna men nu har jag istället bestämt mig för att använda relativt grova smyckekedjor som jag ska införskaffa på second hand under förmiddagen. Och jag vill gärna att de ska se lite olika ut. När det gäller lampans armatur inhandlade jag den redan i förra veckan och tillsammans med den mycket hjälpsamma om än något skeptiska affärsinnehavaren hitta jag en praktisk lösning på det som kommer att utgöra kronans bas. Och jag är mycket nöjd. Men jag är inte lika nöjd över den ovannämnda stålringen som tack och lov inte kommer att bli särskilt synlig i installationen. Att det kunde vara så besvärligt att borra tre hål i en 1 mm tjock, 22 cm lång och 1 cm bred stålplåt och sen sammanfoga den till en cirkelrund ring var jag helt oförberedd på. Det största problemet var dock att få stålringens hål att matcha hålen i den inköpta hållaren för armaturen. Lite luddigt kanske men jag har inga andra ord för det. Stålringen ska omsluta hållaren och sättas fast med hjälp av tre skruvar. När jag efter timmar av måttande och justeringar äntligen hade fått allt att stämma så gjorde jag några helt hopplösa försök att löda ihop ringen med ett lod som visade sig vara en ståltråd. Men innan det fatala misstaget gick upp för mig hade jag fördärvat ringens utseende ganska rejält. Lite pinsamt men jag överlever.

Färg och form

I fredags försökte jag arbeta mer kontrollerat med pärlornas färg och form. Och resultatet blev synbart. Först strävade jag efter platta former men insåg ganska snart att dessa tenderar att spricka. När pärlor spricker gör de det längst med pärlans genomgående hål. Men de behöver alls inte vara platta till formen för att detta ska ske, däremot uppstår det lättare spänningar i glaset hos pärlor med en oregelbunden form. Huruvida en pärla innehåller spänningar i glaset som leder till att den spricker står inte klart så snart den avsvalnat, vilket vore önskvärt, utan kan ske långt efter det att den tillverkats. Själv har jag fått erfara hur pärlor som varit hela ena dagen var spruckna mitt i tu dagen därpå. Men man kan motverka spänningar i glaset genom att efter avsvalning härdar pärlorna i en högbrännande ugn. Saknar man en sådan ugn eller tiden att genomföra härdningen är det säkrast att hålla sig till regelbundna former. Även storleken har betydelse. Ju större en pärla är desto högre blir spänningarna i glaset. Så i fredags valde jag det säkra före det osäkra och gjorde små runda och ovalt formade pärlor. Jag arbetade också mer medvetet med pärlornas färgsättning och mindre med det transparanta glaset eftersom jag inte lyckats lista ut hur jag undviker sotbildningen.

Det bästa är givetvis att ha skyddsglasögonen framför ögonen...

Glaspärlor - min och andras

Glas, glas, glas...

Så har jag då äntligen satt igång med glaspärletillverkningen. Den grundläggande utrustningen består av en gasoltub med ett munstycke som ger en spetsformad låga, glasstavar, mandreller, separator och en för glas lämplig avsvalningsanordning. Själv använder mig av en bunke fylld med vermikulit, ett mineral vars egenskaper gör att glaset svalnar så pass långsamt att sprickbildningar undviks. Vermikulit finns att köpa i välsorterande blomsteraffärer. Mandreller kallas de stålpinnar man smälter det mjuka glaset runt och separator är det medel de doppas i för att få pärlan att lossna från mandrellen. Ytterligare en viktig utrustningsdetalj är skyddsglasögon. Har man inte tillgång till säkerhetsglasögon tillverkade för ändamålet så bör man åtminstone använda hederliga plastbågar som förvisso inte skyddar mot det starka ljuset från gaslågan, som i sig är mycket ansträngande för ögonen, så skyddar de åtminstone från det glassplitter som ibland uppstår när avsvalnade glasstavar hettas upp igen.

Att komma underfund med det grundläggande arbetssättet för lampwork-teknik är inte komplicerat. Själv hade jag stor hjälp av instruktionsvideos på youtube. Men att lära sig bemästra det mjuka glasets form och färgmönster kräver långt mer erfarenhet och övning än de två dagar jag hittills ägnat åt det. Jag har arbetat med både färgade och transparanta glasstavar och haft två olika formverktyg till mitt förfogande. En platt grafitpaddel som har ett bretts användningsområde när det kommer till att forma det varma glaset samt ett annat verktyg jag inte vet namnet på men som används för att skapa räfflor i glaset. Med så många olika färgkombinationer och två enkla formverktyg kan man sannolikt skapa tusentals olika glaspärlor men utan erfarenhet blir pärlorna hopplöst lika varandra både till form och färg. Jag känner ingen besvikelse över att mina pärlor (vänstra bilden) inte ser ut som dem på bilden till höger men det irriterar mig att jag inte har lyckats få kontroll över sotbildningen i glaset. Om jag förstått det hela rätt är det gasolen som smutsar ner glaset men denna nedsotning kan motverkas med hjälp av syrgas. Mitt munstycke är anslutet till en gasoltub och en syrgastub, vilket ger mig stor kontroll över hur mycket syre jag för in i lågan. Trots det har jag inte lyckats göra mer än några helt sotfria pärlor. Sotet bildar en ganska snygg effekt i pärlorna i synnerhet i dem som tillverkats av transparant glas. Min förhoppning är ändå att jag ska komma underfund med hur jag kan kontrollera sotet så att jag själv kan bestämma när det ska bli pärlor med eller utan denna effekt.

Förutom att jag har använt glas som är ämnat för lampwork-teknik har jag även experimenterat den del med smälta remsor av glas som egentligen är avsett för glasfusion, en teknik som går ut på att man smälter samman glas i en högbrännande ugn. Men det blev ganska snabbt tydligt att detta glas är avsett för andra värmekällor än en gaslåga. Dels kräver det högre temperaturer än lampworking-glaset, dels är det otympligt att arbeta med glas i remsor istället för i stavform. Dessutom verkade fusing-glaset bli ännu sotigare vilket kan ha att göra med den högre temperaturen. Jag tror nog att en person med större erfarenhet av att smälta glas över öppen låga skulle kunna hantera kombinationen fusing-glas och lampwork-teknik. Men jag är inte där än.

Creations of the moment

Jag vill börja med att korrigera ett grovt fel i mitt tidigare inlägg. Metalltråden jag använder mig av är inte 15 mm i diameter utan 2 mm. En viss skillnad kan man tycka.

I fredags fortsatte arbetet med att bearbeta och formge metalltrådarna. Jag har ingen på förhand färdiga plan för utseendet av varje enskild tråd utan de blir till i stunden. Däremot arbetar jag utefter min idé om vilket uttryck jag vill att de ska ha när de sen monteras samma. Ett vildvuxet sådant. Även om trådarna är creations of the moment så väcks tankar och idéer kring hur jag vill forma och bearbeta den nästkommande tråden samtidigt som jag arbetar med den nuvarande. Eller hur jag vill förena två uttryck. Men det betyder inte att det sen blir just så. Även om jag inte på förhand har planer för trådarnas formgivning bestämde jag mig redan i idéstadiet för att ingen tråd ska bli den andre lik. Så har det också blivit men att de är inspirerade av varandra syns tydligt.

I fredags började jag också fundera kring de ärjade kopparbladen som ska dekorera trådarna. Jag sågade ut bladformer ur kopparplåten med kontursågen vilket gav snyggare kanter än metallsaxen. Efter att ha drivit metallbladen fick jag också till en struktur som jag tyckte om. Däremot gav bladen ett alltför klumpligt intryck när jag föreställde mig dem tillsammans med den övriga konstruktionen så jag måste tänka om både vad det gäller form och storlek. Ett annat beslut jag måste fattar är hur jag ska ärja kopparen. Hittade lite olika metoder för hur det kan göras med alltifrån ketchup till urin. Tror dock att jag kommer att välja en metod som inte kräver någon av dessa ingredienser. Jag har nu på morgonen lagt några kopparbitar på ett metallnät över en skål med ättika. Det är ångorna från ättikan som ärjar kopparen men får helt motsatt effekt om den kommer i direkt kontakt med metallen efter vad jag har hört. Med den här metoden tar det ungefär 24 timmar att ärja koppar vilket jag anser vara rimligt. Däremot är sättet att utföra ärjningen med hjälp av ångor inte det lämpligaste för mitt projekt eftersom ärjningen måste ske efter det att bladen lödds fast på trådarna. Det känns lite otympligt och att hänga en hel kristallkrona över ett ättikbad, dessutom vet jag inte vilken effekt ättikan har på järntrådarna. Kanske händer ingenting eller så rostar de vilket jag i och för sig hade känts helt okej. Det är något de kommer att göra förr eller senare ändå. Jag ska hur som helst försöka med en mer kontrollerbar ärjningsmetod som möjliggör att jag penslar lösningen direkt på bladen.

Cirkeln sluts

Så har det gått tre månader sen jag senast var aktiv på bloggen, men inför mitt avslutande terminsprojekt har jag valt att återvända för att dokumentera arbetets gång.

Redan i ett tidigt skede bestämde jag mig för att arbeta i metall. Och kort därefter föll jag pladask för en taklampa i en inredningstidning, lät mig inspireras och började skissa på en idé som ganska snart krävde fler material än metall. Det var då glaset kom in i bilden. Jag ville skapa en ”kristallkrona” av glas och järntråd. Min första tanke med att använda glas som material var återbruk. Vad kan man göra med tomma glasflaskor i skolslöjden? Inte jättemycket visade det sig när jag kollade runt med kunnigt folk. Glaset är hårt och orent. Däremot krävs det varken mycket pengar, utrymme eller utrustning för att arbeta med andra typer av glas mer anpassat för syftet. Men mitt projekts egentliga syfte är inte att skapa en kristallkrona, utan att fördjupa mina materialkunskaper och utvärdera huruvida glas är ett för skolslöjden lämpligt material.

Även om tankarna kring idé, genomförande och förväntat resultat redan existerat i några veckor var det först idag som något praktiskt utfördes i Klangfärgsgatans verkstäder. Äntligen! Jag har ägnat eftermiddagen åt att bearbeta den 15 mm(!) tjocka järntråden. Först med hammare och städ sen med ässja, hammaren och städ vilket visade sig vara, inte helt oväntat, något mindre krävande. Men jag vill samtidigt tillägga att 15 mm järntråd inte direkt kräver en svartsmed för att bemästra. Det går alldeles utmärkt att bearbeta järn av den dimensionen med enbart hammare och städ. Resultatet finns ännu inte dokumenterat på bild, tillsvidare får en schematisk skiss av det tänkta resultatet duga.

Skåpet

Resultat och analys

Jag har under perioden som gått sedan projektets start valt att lägga mest tid på träprojektet som löpt parallellt med arbetsuppgiften i garn av den anledningen att jag är betydligt svagare i det förstnämnda materialet. Och fram till igår var jag övertygad om att sjalen skulle bli färdig i tid men inte skåpet. Idag, dagen för inlämning, står jag likt förbannat där med ett färdigt skåp och en ofärdig sjal. Det är dock bara avslutningen som saknas och jag hoppas hinna färdigt under dagen. I annat fall får jag lämna in sjalen utan avslut och göra den färdig efter det att Petra har synat mina aviga och räta. Efter att ha samtalat med några kursare som följt samma mönsterbeskrivning och kikat på deras sjalar känner jag mig åtminstone säker på hur avslutet ska stickas.

Sjalen har helt klart inneburit en nytändning för mitt intresse att sticka. Att enbart hänge sig åt slätstickning som jag tidigare gjort blir ganska monotont och glädjelöst i längden. I fortsättningen behöver jag inte sålla bort 98 procent av alla stickbeskrivningar, vilket gick upp för mig när jag surfade omkring på Ravelry för att hitta ett lämpligt mönster till mina nyinhandlade garner. Det är jag mycket belåten över. Om mönstret är på engelska eller svenska spelar inte någon roll. Det gjorde det förvisso inte innan heller eftersom jag inte förstod de svenska beskrivningarna ett dugg bättre än de engelska. Rena grekiskan alltihop.

I sin helhet är jag väldigt nöjd över resultatet med sjalen. Jag är nöjd över att min vilja att lära mig mönsterstickning var starkare än min ångest inför komplicerade mönster. Nöjd över mitt mönster- och färgval och över att jag var fritänkande nog att välja ett annat garn än det som mönsterbeskrivningen föreslog. Dessutom har jag under projektets gång lärt mig plocka upp tappade maskor och principen att förvandla räta till aviga och aviga till räta efter det att maskorna redan stickats.

Det enda som retat mig längst vägen är att sammanfogningarna inte ser så snygga ut på avigsidan men det går att försonas med så länge det ser helt ok ut på rätan. Det är trots allt omöjligt att åstadkomma osynliga sammanfogningar när man byter färg på garnet efter varje stickad modul. Personligen tycker jag att övergång mellan modulerna blir mer stilfull när jag plockar upp nya maskor enbart genom den bakre maskbågen.

Vad jag ångrar är att jag inte provade flätstickning i samband med att vi stickade provlappar och att jag fortfarande står lika handfallen inför hälen på en socka.

Svävar på målet

Nu återstår bara den sista och avslutande raden av moduler. Enligt min plan var det uppgiften för dagen men när jag kom dithän så blev jag en smula osäker på hur jag ska gå tillväga. Mönsterbeskrivningen är inte obegriplig men jag har drabbats av dåligt självförtroende. Avvaktar till i morgon med att sticka det sista och hoppas att det finns någon som kan bekräfta min uppfattning om hur avslutningen ska gå till.

15 moduler - tjohoo!

Efter 15 stickade moduler kan jag mönsterbeskrivningen så gott som utantill. Jag har dessutom slutat göra små markeringar i beskrivningen för att hitta tillbaka i mönstret efter att ha slutat sticka mitt i en modul, numer känner igen varven. Det är en seger. Men trots att stickningen går mer och mer på rutin blir det alls inte långtråkigt. Modulens variation av maskor och varv håller förtjusningen vid liv. Dessutom är det infernaliskt spännande att se sjalen växa fram och ta form.

Färgsammansättningen är lite av en utmaning. Planera efterhand har fungerat bra hittills men desto större sjalen blir desto viktigare blir det att på förhand bestämma vilken färg som ska stickas var. Bättre tänka efter innan så att jag slipper repa upp en hel modul bara för att fel färg hamnat på fel plats och irriterar mitt estetiska sinne.

Das mudd!

Efter att ha friskat upp minnet vad det gäller betygskriterierna för stickkursen kan jag inte nog framhålla hur miljömedveten jag i mitt undermedvetna var när jag inhandlade mitt garn - 100 procentigt, naturfärgat ullgarn från närbelägna Mariestad!

Med det sagt kan jag bara konstatera att projektet är på frammarsch - projektplanen skriven, mood boarden är på plats och spetsmudden är färdigstickad. Spetsmudden, som var en övning inför projektet, visade sig vara svårbemästrad och betydligt mer komplicerad att sticka än sjalens moduler. Mönstret var fullständigt begripligt efter Petras genomgång men när jag tappade bort mig i beskrivningen eller, ännu värre, tappade en maska fick jag ingen ordning på 't. Totalt förvirrad. Jag blev därför tvungen att sticka felfritt från början till slut vilket innebar att jag började om minst fem gånger. Kanske fler men absolut inte färre.

Knappnålar

Under en veckas tid har jag försökt komma över ett gäng knappnålar som jag vill använda till min mood board men utan framgång. Den mänskliga faktorn glömska bär skulden. Men så kom jag på den kolossalt briljanta idén att tillverka mina egna knappnålar. En innovation som borde kvalificera mig till en slöjdlärarexamen redan i dagsläget. Jag är mycket stolt. Dessutom blev de ganska piffiga.

Det tar sig sa mordbrännaren

Utmaningen att sammanfoga modulerna löste sig smidigt med hjälp av Bonniers stickbok och Pernilla. Tack Pernilla! Men det är uppenbart ganska svårt att få det att se snyggt ut, framför allt när modulerna går i olika färg. På sjalens framsida ser det hyfsat ok ut medan baksidan inte är alltför fager. Riktigt otäck här och var på nära håll. Det är lite knöligt att plocka upp nya maskor längst modulernas kanter eftersom de är oregelbundna beroende på om varvet avslutats med aviga eller räta. Men efter några sammansättningar lär man känna kanternas struktur och då blir det lättar att prova lite olika varianter. Hittills har jag dock inte blivit riktigt nöjd med någon av sammanfogningarna. Jag får ta ett snack med Petra på måndag.

Det där med fel har blivit någorlunda rätt. När jag stickade modul nr 2 upptäckte jag en förrymd maska. Men jag lyckades fånga in den, sno den ett varv här och där och vips så såg det rätt ok ut om än inte helt rätt. En annan modul saknade en maska utan att jag tappat någon men genom att repa upp de två sista varven fick jag läget under kontroll. Jag kan dessutom glatt konstatera att mitt inlärningssystem fungerar alldeles utmärkt - mönsterbeskrivningen blir alltmer överflödig.

Inte så klurigt alls

Sjalens första modul är ett faktum. Och faktum är att mönsterstickningen inte är så klurigt alls. Inte ens med engelsk mönsterbeskrivning. Dessutom är det betydligt festligare än att sticka vanliga aviga och räta (med undantag för lovikkavantar förstås). Men det är fortfarande väldigt förvirrande när det blir fel vid mönsterstickning och fel blev det efter bara några varv. Och den enklaste lösningen för mig var att börja om från början så det gjorde jag. Men så kan jag givetvis inte hålla på i längden. Jag måste lära mig att rätta till felen längst vägen och Petra har så gott som lovat mig att jag inom kort inte kommer att uppleva fel lika svettigt som jag gjorde idag. Försök nummer två blev dock en helt felfri modul. Phuu… Nästa utmaning blir att länka ihop modul ett med modul två. Hoppas det dyker upp någon vänlig och stickkunnig själ på Klangfärgsgatan i morgon.

Let's blogg!

Beslutsångest. Sockor eller sjal, sockor eller sjal, sockor eller sjal…. Efter två dygns vånda landade jag äntligen i en mjuk naturfärgad ullsjal. Och insåg genast till min förskräckelse att det bara var det första beslutet av många jag skulle bli tvungen att ta. Val av mönster, val av garn, val av färger, val av stickor… (För att inte nämna alla val man måste göra i träkursen. Huga!)

Jag har stickat en hel del aviga och räta genom åren men på grund av min hälångest har det aldrig blivit några sockor. Jag har kompenserat det med en uppsjö av lovikkavantar. Alla som inte har stickat lovikkavantar blir alltid superimponerade, de som kan vet hur enkelt de låter sig göras och hur snabbt det går. Och blir inte lika imponerade…

Trots det föll mitt val inför stickuppgiften inte på sockorna. Men med så många stickkunniga kurskamrater räknar jag kallt med att min ångest inför hälar inom kort är historia. Istället ledde två dagars dreglande efter Petras sjal i kombination med en stark vilja att lära mig klurig mönsterstickning till sjalen.

Och lyckliga jag hade en fantastisk första VFU-dag som inte gav mycket utrymme för ältade av garner, färger och stickor. Hög på doftminnen av skolbespisning och brännpenna landade jag vid lunchtid i Carinas garnbutik på Karl Johansgatan. Och alla val kändes plötsligt inte lika krystade.

Stickbeskrivningen föreslår alpacka-ull med silke men garnaffären hade inte ”mina” färger. En kort stund kände jag för att utmana min egen ganska jordnära färgskala men insåg att det vore som att byta identitet och det valet är jag inte är mogen för. Så istället blev det gammal hederlig fårull. I fem nyanser av brunt…