Smell my balls

Den röda paddocken har jag arbetat med vid ett tidigare tillfälle. Anses vara ett hårt träslag men går lätt att bearbeta. Tycker mycket om.


Kuber blev till...


...kulor.



Utan ytbehandling har paddocken en tegelröd färg. Vid inoljning antar trät en violett rödfärg. Tittar man nog ser ytan nästan "pixlig" ut och bryter ljuset på ett riktigt snyggt och alldeles speciellt sätt. Ungefär som halvädelstenen tigeröga. Jag valde att ytbehandlade med olivolja pimpad med eteriska oljor av ylang ylang och kryddnejlika. En aning New Age men jag tänkte att det kunde vara ett sätt att ta bort doften av olivolja från smyckena. Det ger dem en viss attraktionskraft har jag märkt.



Med rätt kläder så...

smycke av träd

Ett stycke gipsform som ännu inte testats för gjutning ...



...eftersom jag inte kunde låta Lennarts efterskänkta träförråd ligga orört längre.



En bräda teak klövs och sågades till runda träbitar som efter lite slipmaskin, lite dremmel och mycket sandpapprande...

...blev till mjuka skönheter. Träsmycke tar form.

foRmer & en fRansk uRna

Min mamma hade en gång en gjuten tennring som föreställde ett ganska subtilt ansikte. För över 15 år sedan gav jag i ett generöst tillstånd bort ringen på Arvikafestivalen till en främling som tyckte den var fin. Det har jag ångrat sen dagen därpå. Planen är nu att försöka återskapa ringen utifrån min minnesbild av den. Att forma en modell i plastilila var enkelt men att göra gipsformen svårare. Vid första försöket byggde jag en yttre form av spillvirke som jag limmade samman. Fyra väggar och en botten (onödigt insåg jag i efterhand). Jag klädde formen i plastfolie, hällde i gipset, tryckte ner den vaselininsmorda (av märket Mary Kay, fint ska det va – tack Sally!) modellen till hälften, la på ytterligare ett lager platsfolie och ovanpå det mera gips. På bilden kan man se att jag även lagt ner två träbitar tillsammans med modellen. Dessa var tänkta att utgöra en mynning för tennet samt en luftkanal. Men inget av ovannämnda blev speciellt bra och mynning och kanal görs med fördel i efterhand. Gipset var helt enkelt en aning för trögflytande och plastfolien förhindrade gipset att nå in i modellens struktur. Hursomhelst insåg jag detta innan formen torkat och förstörde den.

Så gjorde jag en ny modell och byggde en ny yttre form men av en aluminiumburk denna gång som jag läst ska vara ett bra material att använda då det är lätt att avlägsna (Tenn som hobby - Leif Andersson). Den här gången oljade jag in hela formen, borrade två hål i den nedre gipsformen, oljade in dess ovansida och hällde på det övre gipslagret. De borrade hålen är gjorda för passformens skull. Ingen plastfolie och ingen botten men däremot placerade jag formen på en plastfoliebeklädd sandbädd för att förhindra gipsmassan att tränga ut nedtill. Allt står nu på tork så resultatet är ännu oklart.

Gårdagens loppisfynd: en koloss till lerurna på 10 kilo klädd i mosaik bestående av franska keramikskärvor och speglar a la art popular enligt min franske försäljare. Inspirerande om man är svag för det besynnerliga.

I begynnelsen rådde kaos

Trä, metall, lera, sten, keramik, betong, speglar…

Gjutning, intarsia, etsning, emaljering, drivning, mosaik…

Smycken, mobiler, tavlor, lampor (älskade lampor!), knappar, diverse dekorationer…

Industridesign, art deco, 60-tal, Alexander Calder, Verner Panton, Glimpt, Hranush Baloyan…

Det är mycket just nu. Sista delkursen och jag vill testa allt. Och var jag landar är oklart men utsmyckningar är min ledstjärna. Ting som förskönar med eller utan funktion. I morgon börjar det praktiska arbetet. Lördagar är till för att roa sig.

Analys/diskussion

Min upplevelse av att arbeta med lampworking är att det är en okomplicerad teknik för bearbetning av glas. Grundprincipen är mycket enkel och utrustningen likaså. De flesta träslöjdssalar är redan utrustade med en gasoltub och det enda man behöver komplettera med är ett munstycke speciellt anpassat för lampworking. Kostnaden för ett sådant ligger på ca 500 kr. Material i form av glasstavar, separator, mandrell och vermikulit är det enda som sen krävs för att komma igång. Som mandrell kan man i stort sett använda vilken stålpinne som helst, cykelekrar lär vara en beprövad variant. Själv använde jag, förutom de inköpta mandrellerna, diverse olika stålpinnar jag hittade i verkstan och de fungerade alla problemfritt så länge de doppats i separatorn. Vermikulit inhandlas som jag tidigare nämn på bloggen i vilken välsorterad blomsterhandel som helst för en kostnad av 50 kr. Lampworking är varken avancerat eller speciellt kostsamt att bedriva som ett komplement i skolslöjden.

Som jag nämnde ovan är den grundläggande tekniken enkel att lära och utöva. Det är först när man börjar ställa krav på mer avancerad formgivning som lampworking blir svårt, precis som det är med alla andra tekniker. Men eftersträvar man enkla färgglada pärlformationer är det en lekfull syssla. Glas som material är också fascinerande och fängslande. I mjuk form är det gränslöst formbart men kräver en snabb och van hand för att kontrolleras. Om man medvetet experimenterar med olika färger kommer man ganska snabbt underfund med hur det mjuka glaset beter sig i den varma gaslågan och kan utnyttja detta genom att skapa olika effekter i pärlorna. Samtidigt som lampworking erbjuder en hel del överraskningar. Åtminstone för den oerfarne. För det är först när pärlan svalnat som det verkliga resultatet avslöjas och det är lika spännande varje gång. Ibland blir man besviken, ibland kolossalt förtjust.

En av glasets nackdelar är risken för sprickbildning. Att något man tillverkat går sönder lär alltid ge upphov till viss besvikelse hos grundskoleelever. Men jag anser inte att det överskuggar skaparglädjen med lampworking. För mig sprack uppskattningsvis 10 procent av de pärlor jag tillverkade men antalet minskade i takt med att min erfarenhet ökade. Att spänningar uppstår i glaset går väl att jämföra med trä som slår sig. Det är trist när det inträffar men det är en del av materialens egenskaper. Och det finns metoder att arbeta på för att minimera riskerna när det gäller så väl trä som glas.

Eftersom lampworking är en teknik som kräver gasol lämpar den sig främst för de lite äldre grundskoleeleverna. Men bortsett från det ser jag inga risker med tekniken. Möjligtvis risken för det glassplitter som ibland uppstår då man hettar upp avsvalnade glasstavar på nytt. Men min erfarenhet är att detta glassplitter är ofarligt och har en kort räckvidd. Men skyddsglasögon är förmodligen en lämplig del av utrustningen.

Att arbeta materialkombinerande är stimulerande för kreativiteten. Glas och metall är dessutom två värmetåliga material och det finns säkert många spännande experiment att utföra. Själv prövade jag vid ett par tillfällen att smälta metalltråd med låg smältpunkt in i pärlorna vilket gav upphov till små silvriga prickar i glaset. Att ges möjligheten att arbeta materialkombinerande i grundskolan upplever jag som en självklarhet. Allt annat vore att begränsa den kreativitet hos eleverna man så gärna vill lyfta. När det handlar om att kombinera de traditionella skolslöjdsmaterialen borde elevernas önskemål inte vara så svåra att uppfylla. Men även när elevernas val faller utanför de traditionella materialen borde förutsättningarna finnas till idéförverkligande. Som slöjdlärare behärskar man som regel trä/ metall och/eller textil men genom att uppmuntra elevernas innovationsförmåga kan man samtidigt utveckla och fördjupa sina egna erfarenheter av olika material och tekniker tillsammans med eleverna. Gränslöshet hos lärare föder sannolikt gränslöshet hos sina eleverna.

Slutligen. När det kommer till min egen fördjupade kunskap på metallområdet begränsar den sig till lödning och ärjning. Det var inom dessa områden jag utvecklades mest under arbetet med metallen. Att arbeta med järntråd var lustfyllt men inte så lärorikt. Med facit i hand hade jag gärna velat använda mig av grövre järn, det hade varit mer utvecklande för mina kunskaper om metall.

Skuggspel

Resultat

När man arbetat så intensivt med något är det svårt att få distans till resultatet och svårt att uttrycka vad man verkligen känner inför det. Så är det åtminstone för mig. När jag idag, efter vissa tveksamheter inför de elektriska kopplingarna, slutligen stod inför den färdiga, ljusbringande glaskronan kände jag mest tacksamhet inför att jag valt ett projekt som jag utan att bli ihjälstessad lyckats ro iland. Jag försökte och försöker fortfarande begrunda glaskronan som någon annans skapelse. Men det är givetvis helt omöjligt att ställa sig utanför det man själv ligger bakom. Och med facit i hand kan jag bara inte låta bli att förundras över hur mycket tid och arbete det faktiskt ligger bakom något som ger ett så lustfyllt, lekfullt och spontant uttryck. Jag hade en vision av vad jag ville göra och i vilka material jag ville arbeta och resultatet är tillfredsställande, både vad det gäller process och färdig produkt. Sen händer det alltid saker längst vägen som man inte räknat med. Vissa av dem tycker man om andra inte men jag är nöjd över resultatet i sin helhet. En av de mest positiva överraskningsmomenten är skuggspelet som den tända kronan ger upphov till. Och ju starkare och klarare belysning desto tydligare skuggspel. Men glaskronan i sig förlorar på detsamma då en den synligt placerade glödlampan bländar betraktaren om skenet blir alltför skarpt. Jag har därför prövat några olika typer av glödlampor och wattstyrkor för att finna ut vilken som gör kronan mest rätt.