Analys/diskussion

Min upplevelse av att arbeta med lampworking är att det är en okomplicerad teknik för bearbetning av glas. Grundprincipen är mycket enkel och utrustningen likaså. De flesta träslöjdssalar är redan utrustade med en gasoltub och det enda man behöver komplettera med är ett munstycke speciellt anpassat för lampworking. Kostnaden för ett sådant ligger på ca 500 kr. Material i form av glasstavar, separator, mandrell och vermikulit är det enda som sen krävs för att komma igång. Som mandrell kan man i stort sett använda vilken stålpinne som helst, cykelekrar lär vara en beprövad variant. Själv använde jag, förutom de inköpta mandrellerna, diverse olika stålpinnar jag hittade i verkstan och de fungerade alla problemfritt så länge de doppats i separatorn. Vermikulit inhandlas som jag tidigare nämn på bloggen i vilken välsorterad blomsterhandel som helst för en kostnad av 50 kr. Lampworking är varken avancerat eller speciellt kostsamt att bedriva som ett komplement i skolslöjden.

Som jag nämnde ovan är den grundläggande tekniken enkel att lära och utöva. Det är först när man börjar ställa krav på mer avancerad formgivning som lampworking blir svårt, precis som det är med alla andra tekniker. Men eftersträvar man enkla färgglada pärlformationer är det en lekfull syssla. Glas som material är också fascinerande och fängslande. I mjuk form är det gränslöst formbart men kräver en snabb och van hand för att kontrolleras. Om man medvetet experimenterar med olika färger kommer man ganska snabbt underfund med hur det mjuka glaset beter sig i den varma gaslågan och kan utnyttja detta genom att skapa olika effekter i pärlorna. Samtidigt som lampworking erbjuder en hel del överraskningar. Åtminstone för den oerfarne. För det är först när pärlan svalnat som det verkliga resultatet avslöjas och det är lika spännande varje gång. Ibland blir man besviken, ibland kolossalt förtjust.

En av glasets nackdelar är risken för sprickbildning. Att något man tillverkat går sönder lär alltid ge upphov till viss besvikelse hos grundskoleelever. Men jag anser inte att det överskuggar skaparglädjen med lampworking. För mig sprack uppskattningsvis 10 procent av de pärlor jag tillverkade men antalet minskade i takt med att min erfarenhet ökade. Att spänningar uppstår i glaset går väl att jämföra med trä som slår sig. Det är trist när det inträffar men det är en del av materialens egenskaper. Och det finns metoder att arbeta på för att minimera riskerna när det gäller så väl trä som glas.

Eftersom lampworking är en teknik som kräver gasol lämpar den sig främst för de lite äldre grundskoleeleverna. Men bortsett från det ser jag inga risker med tekniken. Möjligtvis risken för det glassplitter som ibland uppstår då man hettar upp avsvalnade glasstavar på nytt. Men min erfarenhet är att detta glassplitter är ofarligt och har en kort räckvidd. Men skyddsglasögon är förmodligen en lämplig del av utrustningen.

Att arbeta materialkombinerande är stimulerande för kreativiteten. Glas och metall är dessutom två värmetåliga material och det finns säkert många spännande experiment att utföra. Själv prövade jag vid ett par tillfällen att smälta metalltråd med låg smältpunkt in i pärlorna vilket gav upphov till små silvriga prickar i glaset. Att ges möjligheten att arbeta materialkombinerande i grundskolan upplever jag som en självklarhet. Allt annat vore att begränsa den kreativitet hos eleverna man så gärna vill lyfta. När det handlar om att kombinera de traditionella skolslöjdsmaterialen borde elevernas önskemål inte vara så svåra att uppfylla. Men även när elevernas val faller utanför de traditionella materialen borde förutsättningarna finnas till idéförverkligande. Som slöjdlärare behärskar man som regel trä/ metall och/eller textil men genom att uppmuntra elevernas innovationsförmåga kan man samtidigt utveckla och fördjupa sina egna erfarenheter av olika material och tekniker tillsammans med eleverna. Gränslöshet hos lärare föder sannolikt gränslöshet hos sina eleverna.

Slutligen. När det kommer till min egen fördjupade kunskap på metallområdet begränsar den sig till lödning och ärjning. Det var inom dessa områden jag utvecklades mest under arbetet med metallen. Att arbeta med järntråd var lustfyllt men inte så lärorikt. Med facit i hand hade jag gärna velat använda mig av grövre järn, det hade varit mer utvecklande för mina kunskaper om metall.