Analys/diskussion

Min upplevelse av att arbeta med lampworking är att det är en okomplicerad teknik för bearbetning av glas. Grundprincipen är mycket enkel och utrustningen likaså. De flesta träslöjdssalar är redan utrustade med en gasoltub och det enda man behöver komplettera med är ett munstycke speciellt anpassat för lampworking. Kostnaden för ett sådant ligger på ca 500 kr. Material i form av glasstavar, separator, mandrell och vermikulit är det enda som sen krävs för att komma igång. Som mandrell kan man i stort sett använda vilken stålpinne som helst, cykelekrar lär vara en beprövad variant. Själv använde jag, förutom de inköpta mandrellerna, diverse olika stålpinnar jag hittade i verkstan och de fungerade alla problemfritt så länge de doppats i separatorn. Vermikulit inhandlas som jag tidigare nämn på bloggen i vilken välsorterad blomsterhandel som helst för en kostnad av 50 kr. Lampworking är varken avancerat eller speciellt kostsamt att bedriva som ett komplement i skolslöjden.

Som jag nämnde ovan är den grundläggande tekniken enkel att lära och utöva. Det är först när man börjar ställa krav på mer avancerad formgivning som lampworking blir svårt, precis som det är med alla andra tekniker. Men eftersträvar man enkla färgglada pärlformationer är det en lekfull syssla. Glas som material är också fascinerande och fängslande. I mjuk form är det gränslöst formbart men kräver en snabb och van hand för att kontrolleras. Om man medvetet experimenterar med olika färger kommer man ganska snabbt underfund med hur det mjuka glaset beter sig i den varma gaslågan och kan utnyttja detta genom att skapa olika effekter i pärlorna. Samtidigt som lampworking erbjuder en hel del överraskningar. Åtminstone för den oerfarne. För det är först när pärlan svalnat som det verkliga resultatet avslöjas och det är lika spännande varje gång. Ibland blir man besviken, ibland kolossalt förtjust.

En av glasets nackdelar är risken för sprickbildning. Att något man tillverkat går sönder lär alltid ge upphov till viss besvikelse hos grundskoleelever. Men jag anser inte att det överskuggar skaparglädjen med lampworking. För mig sprack uppskattningsvis 10 procent av de pärlor jag tillverkade men antalet minskade i takt med att min erfarenhet ökade. Att spänningar uppstår i glaset går väl att jämföra med trä som slår sig. Det är trist när det inträffar men det är en del av materialens egenskaper. Och det finns metoder att arbeta på för att minimera riskerna när det gäller så väl trä som glas.

Eftersom lampworking är en teknik som kräver gasol lämpar den sig främst för de lite äldre grundskoleeleverna. Men bortsett från det ser jag inga risker med tekniken. Möjligtvis risken för det glassplitter som ibland uppstår då man hettar upp avsvalnade glasstavar på nytt. Men min erfarenhet är att detta glassplitter är ofarligt och har en kort räckvidd. Men skyddsglasögon är förmodligen en lämplig del av utrustningen.

Att arbeta materialkombinerande är stimulerande för kreativiteten. Glas och metall är dessutom två värmetåliga material och det finns säkert många spännande experiment att utföra. Själv prövade jag vid ett par tillfällen att smälta metalltråd med låg smältpunkt in i pärlorna vilket gav upphov till små silvriga prickar i glaset. Att ges möjligheten att arbeta materialkombinerande i grundskolan upplever jag som en självklarhet. Allt annat vore att begränsa den kreativitet hos eleverna man så gärna vill lyfta. När det handlar om att kombinera de traditionella skolslöjdsmaterialen borde elevernas önskemål inte vara så svåra att uppfylla. Men även när elevernas val faller utanför de traditionella materialen borde förutsättningarna finnas till idéförverkligande. Som slöjdlärare behärskar man som regel trä/ metall och/eller textil men genom att uppmuntra elevernas innovationsförmåga kan man samtidigt utveckla och fördjupa sina egna erfarenheter av olika material och tekniker tillsammans med eleverna. Gränslöshet hos lärare föder sannolikt gränslöshet hos sina eleverna.

Slutligen. När det kommer till min egen fördjupade kunskap på metallområdet begränsar den sig till lödning och ärjning. Det var inom dessa områden jag utvecklades mest under arbetet med metallen. Att arbeta med järntråd var lustfyllt men inte så lärorikt. Med facit i hand hade jag gärna velat använda mig av grövre järn, det hade varit mer utvecklande för mina kunskaper om metall.

Skuggspel

Resultat

När man arbetat så intensivt med något är det svårt att få distans till resultatet och svårt att uttrycka vad man verkligen känner inför det. Så är det åtminstone för mig. När jag idag, efter vissa tveksamheter inför de elektriska kopplingarna, slutligen stod inför den färdiga, ljusbringande glaskronan kände jag mest tacksamhet inför att jag valt ett projekt som jag utan att bli ihjälstessad lyckats ro iland. Jag försökte och försöker fortfarande begrunda glaskronan som någon annans skapelse. Men det är givetvis helt omöjligt att ställa sig utanför det man själv ligger bakom. Och med facit i hand kan jag bara inte låta bli att förundras över hur mycket tid och arbete det faktiskt ligger bakom något som ger ett så lustfyllt, lekfullt och spontant uttryck. Jag hade en vision av vad jag ville göra och i vilka material jag ville arbeta och resultatet är tillfredsställande, både vad det gäller process och färdig produkt. Sen händer det alltid saker längst vägen som man inte räknat med. Vissa av dem tycker man om andra inte men jag är nöjd över resultatet i sin helhet. En av de mest positiva överraskningsmomenten är skuggspelet som den tända kronan ger upphov till. Och ju starkare och klarare belysning desto tydligare skuggspel. Men glaskronan i sig förlorar på detsamma då en den synligt placerade glödlampan bländar betraktaren om skenet blir alltför skarpt. Jag har därför prövat några olika typer av glödlampor och wattstyrkor för att finna ut vilken som gör kronan mest rätt.

Bland öglor och kedjor

Ärjat kopparlöv

Det börjar visst likna nåt

Att löda fast grenarna runt stålringen var till att börja med relativt okomplicerat. Men ju fler grenar som sattes på plats desto klumpigare blev konstruktionen att hantera. Och resultatet blev groteskt men nu sitter grenarna där de ska i alla fall. Skönhetsfelen får jag jobba på i morgon.

Det hände bara vid två tillfällen att en redan fastlödd gren lossnar när en annan skulle lödas på. Däremot släppte lödfogen i stålring. Risken att så skulle ske hade jag redan förutsett och valde därför att löda fast den första grenen så nära fogen som möjligt så att det inte skulle bli så komplicerat att foga samman ringen igen om den skulle släppa. Resterande grenar var sen bara att löda på allteftersom. Dock fick inte alla elva plats runt ringen så jag tog de bästa delarna av de två sämsta grenarna och sammanfogade dem till en så att det totala antalet slutade på tio.

Jag inte haft klart för mig exakt hur pärlorna ska fästas vid grenarna annat än via kedjor. Men i samband med att jag formgav grenarna gjorde jag små öglor i järntråden och tänkte att jag nog kunde fästa kedjorna i dessa. Om inte skulle de bara se ut som en del av formgivningen. Nu blev det i alla fall som jag tänkt. Men däremot fick jag inte tag på några begagnade smyckekedjor på second hand som såg ut så som jag ville ha dem. Istället hittade jag en kedja med ganska grova länkar på Järna som kändes som ett passande alternativ. Glaspärlorna trädde jag på en tunn metalltråd som jag sen fäste vid kedjorna som i sin tur fästes mellan grenarnas öglor med hjälp av egenkonstruerade metallringar. Förhoppningsvis talar bilden ett tydligare språk än jag.

Ärjningen av kopparlöven blev ett lite mer kontroversiellt experiment än jag räknat med då två av mina hjälpsamma kurskamrater visade sig oväntat villiga att donera kroppsvätskor i vetenskapens namn. Utan att utveckla det vidare kan jag bara konstatera att det inte var någon pålitlig ärjningsmetod. Inte heller en högre koncentration av hjorthornssalt, salpeter, citronsyra och vatten gav något resultat. Däremot fingerade salmiak, ammoniak och vatten alldeles utmärkt. Och fort gick det. Resultatet blev en ganska intensiv grönblå färg. Jag ska gå över löven med penseln en gång till i morgon för att få ett mer täckande resultat.

Sen återstår endast det elektriska. Också det en morgondagens syssla.