tisdag 1 juni 2010
Det börjar visst likna nåt
Att löda fast grenarna runt stålringen var till att börja med relativt okomplicerat. Men ju fler grenar som sattes på plats desto klumpigare blev konstruktionen att hantera. Och resultatet blev groteskt men nu sitter grenarna där de ska i alla fall. Skönhetsfelen får jag jobba på i morgon.
Det hände bara vid två tillfällen att en redan fastlödd gren lossnar när en annan skulle lödas på. Däremot släppte lödfogen i stålring. Risken att så skulle ske hade jag redan förutsett och valde därför att löda fast den första grenen så nära fogen som möjligt så att det inte skulle bli så komplicerat att foga samman ringen igen om den skulle släppa. Resterande grenar var sen bara att löda på allteftersom. Dock fick inte alla elva plats runt ringen så jag tog de bästa delarna av de två sämsta grenarna och sammanfogade dem till en så att det totala antalet slutade på tio.
Jag inte haft klart för mig exakt hur pärlorna ska fästas vid grenarna annat än via kedjor. Men i samband med att jag formgav grenarna gjorde jag små öglor i järntråden och tänkte att jag nog kunde fästa kedjorna i dessa. Om inte skulle de bara se ut som en del av formgivningen. Nu blev det i alla fall som jag tänkt. Men däremot fick jag inte tag på några begagnade smyckekedjor på second hand som såg ut så som jag ville ha dem. Istället hittade jag en kedja med ganska grova länkar på Järna som kändes som ett passande alternativ. Glaspärlorna trädde jag på en tunn metalltråd som jag sen fäste vid kedjorna som i sin tur fästes mellan grenarnas öglor med hjälp av egenkonstruerade metallringar. Förhoppningsvis talar bilden ett tydligare språk än jag.
Ärjningen av kopparlöven blev ett lite mer kontroversiellt experiment än jag räknat med då två av mina hjälpsamma kurskamrater visade sig oväntat villiga att donera kroppsvätskor i vetenskapens namn. Utan att utveckla det vidare kan jag bara konstatera att det inte var någon pålitlig ärjningsmetod. Inte heller en högre koncentration av hjorthornssalt, salpeter, citronsyra och vatten gav något resultat. Däremot fingerade salmiak, ammoniak och vatten alldeles utmärkt. Och fort gick det. Resultatet blev en ganska intensiv grönblå färg. Jag ska gå över löven med penseln en gång till i morgon för att få ett mer täckande resultat.
Sen återstår endast det elektriska. Också det en morgondagens syssla.
Det hände bara vid två tillfällen att en redan fastlödd gren lossnar när en annan skulle lödas på. Däremot släppte lödfogen i stålring. Risken att så skulle ske hade jag redan förutsett och valde därför att löda fast den första grenen så nära fogen som möjligt så att det inte skulle bli så komplicerat att foga samman ringen igen om den skulle släppa. Resterande grenar var sen bara att löda på allteftersom. Dock fick inte alla elva plats runt ringen så jag tog de bästa delarna av de två sämsta grenarna och sammanfogade dem till en så att det totala antalet slutade på tio.
Jag inte haft klart för mig exakt hur pärlorna ska fästas vid grenarna annat än via kedjor. Men i samband med att jag formgav grenarna gjorde jag små öglor i järntråden och tänkte att jag nog kunde fästa kedjorna i dessa. Om inte skulle de bara se ut som en del av formgivningen. Nu blev det i alla fall som jag tänkt. Men däremot fick jag inte tag på några begagnade smyckekedjor på second hand som såg ut så som jag ville ha dem. Istället hittade jag en kedja med ganska grova länkar på Järna som kändes som ett passande alternativ. Glaspärlorna trädde jag på en tunn metalltråd som jag sen fäste vid kedjorna som i sin tur fästes mellan grenarnas öglor med hjälp av egenkonstruerade metallringar. Förhoppningsvis talar bilden ett tydligare språk än jag.
Ärjningen av kopparlöven blev ett lite mer kontroversiellt experiment än jag räknat med då två av mina hjälpsamma kurskamrater visade sig oväntat villiga att donera kroppsvätskor i vetenskapens namn. Utan att utveckla det vidare kan jag bara konstatera att det inte var någon pålitlig ärjningsmetod. Inte heller en högre koncentration av hjorthornssalt, salpeter, citronsyra och vatten gav något resultat. Däremot fingerade salmiak, ammoniak och vatten alldeles utmärkt. Och fort gick det. Resultatet blev en ganska intensiv grönblå färg. Jag ska gå över löven med penseln en gång till i morgon för att få ett mer täckande resultat.
Sen återstår endast det elektriska. Också det en morgondagens syssla.
måndag 31 maj 2010
Lyckanden & misslyckanden
I förmiddags tog jag på allvar tag i kopparplåten som i tillklippt form ska gestalta löven i grenverket. Och jag klippte faktiskt ut löven trots att jag i tidigare inlägg hyllat kontursågen för just detta ändamål. Sen drev jag de utklippta bitarna från bägge sidor i syfte att få fram en struktur som schematiskt påminner om löv. Jag använde putsmakinen för att bli av med de vassa kanterna men lät de små ”naggiga” märkena efter metallsaxen bero. Eftersom kronan i sig kommer att ha ett ganska grovt uttryck med sina rostiga grenar, ärjade löv och sotiga pärlor anser jag att dessa märken varken gör till eller från. Och när jag sen under den sena eftermiddagens stress ”hetslödde” fast löven på grenarna fick jag det beslutet än mer bekräftat.
Jag är hemskt förtjust i den missfärgning som uppstår på koppar efter att den hettats upp under lödningen och sen snabbt avkylts i kallt vatten. Och hade det inte varit för att jag är minst lika nyfiken på hur man får koppar att ärja hade jag gärna låtit löven förbli i sitt nuvarande missfärgade skick. Jag prövade idag att blanda hjorthornssalt, citronsyra och salpeter med vatten för att få fram en ärjning på en provbit koppar men det hände absolut ingenting. Det enda jag mätta var mängden vatten (1 dl), övriga ingredienser höftade jag bara och jag misstänker att jag höftade lite fel. Förmodligen skulle koncentrationen av syror ha varit betydligt högre för när jag sen bara blötte en bit koppar och strödde över citronsyra direkt på ytan uppträdde omedelbart en turkosblå färg. Dock är jag ute efter en mer grönaktig ärjning och har inför morgondagen ett nytt recept förberett som lär åstadkomma just detta; 1 del ammoniak, 1 del salmiak och 4 delar vatten.
Förutom att ärja koppar är planen för morgondagen dels att löda fast grenarna vid den 1 cm breda stålringen, som för övrigt tog mig en halv dag att få till, dels att ordna med kedjor som ska löpa mellan grenarna och bära upp glaspärlorna. Planen var från början att själv konstruera kedjorna men nu har jag istället bestämt mig för att använda relativt grova smyckekedjor som jag ska införskaffa på second hand under förmiddagen. Och jag vill gärna att de ska se lite olika ut. När det gäller lampans armatur inhandlade jag den redan i förra veckan och tillsammans med den mycket hjälpsamma om än något skeptiska affärsinnehavaren hitta jag en praktisk lösning på det som kommer att utgöra kronans bas. Och jag är mycket nöjd. Men jag är inte lika nöjd över den ovannämnda stålringen som tack och lov inte kommer att bli särskilt synlig i installationen. Att det kunde vara så besvärligt att borra tre hål i en 1 mm tjock, 22 cm lång och 1 cm bred stålplåt och sen sammanfoga den till en cirkelrund ring var jag helt oförberedd på. Det största problemet var dock att få stålringens hål att matcha hålen i den inköpta hållaren för armaturen. Lite luddigt kanske men jag har inga andra ord för det. Stålringen ska omsluta hållaren och sättas fast med hjälp av tre skruvar. När jag efter timmar av måttande och justeringar äntligen hade fått allt att stämma så gjorde jag några helt hopplösa försök att löda ihop ringen med ett lod som visade sig vara en ståltråd. Men innan det fatala misstaget gick upp för mig hade jag fördärvat ringens utseende ganska rejält. Lite pinsamt men jag överlever.
Jag är hemskt förtjust i den missfärgning som uppstår på koppar efter att den hettats upp under lödningen och sen snabbt avkylts i kallt vatten. Och hade det inte varit för att jag är minst lika nyfiken på hur man får koppar att ärja hade jag gärna låtit löven förbli i sitt nuvarande missfärgade skick. Jag prövade idag att blanda hjorthornssalt, citronsyra och salpeter med vatten för att få fram en ärjning på en provbit koppar men det hände absolut ingenting. Det enda jag mätta var mängden vatten (1 dl), övriga ingredienser höftade jag bara och jag misstänker att jag höftade lite fel. Förmodligen skulle koncentrationen av syror ha varit betydligt högre för när jag sen bara blötte en bit koppar och strödde över citronsyra direkt på ytan uppträdde omedelbart en turkosblå färg. Dock är jag ute efter en mer grönaktig ärjning och har inför morgondagen ett nytt recept förberett som lär åstadkomma just detta; 1 del ammoniak, 1 del salmiak och 4 delar vatten.
Förutom att ärja koppar är planen för morgondagen dels att löda fast grenarna vid den 1 cm breda stålringen, som för övrigt tog mig en halv dag att få till, dels att ordna med kedjor som ska löpa mellan grenarna och bära upp glaspärlorna. Planen var från början att själv konstruera kedjorna men nu har jag istället bestämt mig för att använda relativt grova smyckekedjor som jag ska införskaffa på second hand under förmiddagen. Och jag vill gärna att de ska se lite olika ut. När det gäller lampans armatur inhandlade jag den redan i förra veckan och tillsammans med den mycket hjälpsamma om än något skeptiska affärsinnehavaren hitta jag en praktisk lösning på det som kommer att utgöra kronans bas. Och jag är mycket nöjd. Men jag är inte lika nöjd över den ovannämnda stålringen som tack och lov inte kommer att bli särskilt synlig i installationen. Att det kunde vara så besvärligt att borra tre hål i en 1 mm tjock, 22 cm lång och 1 cm bred stålplåt och sen sammanfoga den till en cirkelrund ring var jag helt oförberedd på. Det största problemet var dock att få stålringens hål att matcha hålen i den inköpta hållaren för armaturen. Lite luddigt kanske men jag har inga andra ord för det. Stålringen ska omsluta hållaren och sättas fast med hjälp av tre skruvar. När jag efter timmar av måttande och justeringar äntligen hade fått allt att stämma så gjorde jag några helt hopplösa försök att löda ihop ringen med ett lod som visade sig vara en ståltråd. Men innan det fatala misstaget gick upp för mig hade jag fördärvat ringens utseende ganska rejält. Lite pinsamt men jag överlever.
Färg och form
I fredags försökte jag arbeta mer kontrollerat med pärlornas färg och form. Och resultatet blev synbart. Först strävade jag efter platta former men insåg ganska snart att dessa tenderar att spricka. När pärlor spricker gör de det längst med pärlans genomgående hål. Men de behöver alls inte vara platta till formen för att detta ska ske, däremot uppstår det lättare spänningar i glaset hos pärlor med en oregelbunden form. Huruvida en pärla innehåller spänningar i glaset som leder till att den spricker står inte klart så snart den avsvalnat, vilket vore önskvärt, utan kan ske långt efter det att den tillverkats. Själv har jag fått erfara hur pärlor som varit hela ena dagen var spruckna mitt i tu dagen därpå. Men man kan motverka spänningar i glaset genom att efter avsvalning härdar pärlorna i en högbrännande ugn. Saknar man en sådan ugn eller tiden att genomföra härdningen är det säkrast att hålla sig till regelbundna former. Även storleken har betydelse. Ju större en pärla är desto högre blir spänningarna i glaset. Så i fredags valde jag det säkra före det osäkra och gjorde små runda och ovalt formade pärlor. Jag arbetade också mer medvetet med pärlornas färgsättning och mindre med det transparanta glaset eftersom jag inte lyckats lista ut hur jag undviker sotbildningen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)