måndag 31 maj 2010
Lyckanden & misslyckanden
I förmiddags tog jag på allvar tag i kopparplåten som i tillklippt form ska gestalta löven i grenverket. Och jag klippte faktiskt ut löven trots att jag i tidigare inlägg hyllat kontursågen för just detta ändamål. Sen drev jag de utklippta bitarna från bägge sidor i syfte att få fram en struktur som schematiskt påminner om löv. Jag använde putsmakinen för att bli av med de vassa kanterna men lät de små ”naggiga” märkena efter metallsaxen bero. Eftersom kronan i sig kommer att ha ett ganska grovt uttryck med sina rostiga grenar, ärjade löv och sotiga pärlor anser jag att dessa märken varken gör till eller från. Och när jag sen under den sena eftermiddagens stress ”hetslödde” fast löven på grenarna fick jag det beslutet än mer bekräftat.
Jag är hemskt förtjust i den missfärgning som uppstår på koppar efter att den hettats upp under lödningen och sen snabbt avkylts i kallt vatten. Och hade det inte varit för att jag är minst lika nyfiken på hur man får koppar att ärja hade jag gärna låtit löven förbli i sitt nuvarande missfärgade skick. Jag prövade idag att blanda hjorthornssalt, citronsyra och salpeter med vatten för att få fram en ärjning på en provbit koppar men det hände absolut ingenting. Det enda jag mätta var mängden vatten (1 dl), övriga ingredienser höftade jag bara och jag misstänker att jag höftade lite fel. Förmodligen skulle koncentrationen av syror ha varit betydligt högre för när jag sen bara blötte en bit koppar och strödde över citronsyra direkt på ytan uppträdde omedelbart en turkosblå färg. Dock är jag ute efter en mer grönaktig ärjning och har inför morgondagen ett nytt recept förberett som lär åstadkomma just detta; 1 del ammoniak, 1 del salmiak och 4 delar vatten.
Förutom att ärja koppar är planen för morgondagen dels att löda fast grenarna vid den 1 cm breda stålringen, som för övrigt tog mig en halv dag att få till, dels att ordna med kedjor som ska löpa mellan grenarna och bära upp glaspärlorna. Planen var från början att själv konstruera kedjorna men nu har jag istället bestämt mig för att använda relativt grova smyckekedjor som jag ska införskaffa på second hand under förmiddagen. Och jag vill gärna att de ska se lite olika ut. När det gäller lampans armatur inhandlade jag den redan i förra veckan och tillsammans med den mycket hjälpsamma om än något skeptiska affärsinnehavaren hitta jag en praktisk lösning på det som kommer att utgöra kronans bas. Och jag är mycket nöjd. Men jag är inte lika nöjd över den ovannämnda stålringen som tack och lov inte kommer att bli särskilt synlig i installationen. Att det kunde vara så besvärligt att borra tre hål i en 1 mm tjock, 22 cm lång och 1 cm bred stålplåt och sen sammanfoga den till en cirkelrund ring var jag helt oförberedd på. Det största problemet var dock att få stålringens hål att matcha hålen i den inköpta hållaren för armaturen. Lite luddigt kanske men jag har inga andra ord för det. Stålringen ska omsluta hållaren och sättas fast med hjälp av tre skruvar. När jag efter timmar av måttande och justeringar äntligen hade fått allt att stämma så gjorde jag några helt hopplösa försök att löda ihop ringen med ett lod som visade sig vara en ståltråd. Men innan det fatala misstaget gick upp för mig hade jag fördärvat ringens utseende ganska rejält. Lite pinsamt men jag överlever.
Jag är hemskt förtjust i den missfärgning som uppstår på koppar efter att den hettats upp under lödningen och sen snabbt avkylts i kallt vatten. Och hade det inte varit för att jag är minst lika nyfiken på hur man får koppar att ärja hade jag gärna låtit löven förbli i sitt nuvarande missfärgade skick. Jag prövade idag att blanda hjorthornssalt, citronsyra och salpeter med vatten för att få fram en ärjning på en provbit koppar men det hände absolut ingenting. Det enda jag mätta var mängden vatten (1 dl), övriga ingredienser höftade jag bara och jag misstänker att jag höftade lite fel. Förmodligen skulle koncentrationen av syror ha varit betydligt högre för när jag sen bara blötte en bit koppar och strödde över citronsyra direkt på ytan uppträdde omedelbart en turkosblå färg. Dock är jag ute efter en mer grönaktig ärjning och har inför morgondagen ett nytt recept förberett som lär åstadkomma just detta; 1 del ammoniak, 1 del salmiak och 4 delar vatten.
Förutom att ärja koppar är planen för morgondagen dels att löda fast grenarna vid den 1 cm breda stålringen, som för övrigt tog mig en halv dag att få till, dels att ordna med kedjor som ska löpa mellan grenarna och bära upp glaspärlorna. Planen var från början att själv konstruera kedjorna men nu har jag istället bestämt mig för att använda relativt grova smyckekedjor som jag ska införskaffa på second hand under förmiddagen. Och jag vill gärna att de ska se lite olika ut. När det gäller lampans armatur inhandlade jag den redan i förra veckan och tillsammans med den mycket hjälpsamma om än något skeptiska affärsinnehavaren hitta jag en praktisk lösning på det som kommer att utgöra kronans bas. Och jag är mycket nöjd. Men jag är inte lika nöjd över den ovannämnda stålringen som tack och lov inte kommer att bli särskilt synlig i installationen. Att det kunde vara så besvärligt att borra tre hål i en 1 mm tjock, 22 cm lång och 1 cm bred stålplåt och sen sammanfoga den till en cirkelrund ring var jag helt oförberedd på. Det största problemet var dock att få stålringens hål att matcha hålen i den inköpta hållaren för armaturen. Lite luddigt kanske men jag har inga andra ord för det. Stålringen ska omsluta hållaren och sättas fast med hjälp av tre skruvar. När jag efter timmar av måttande och justeringar äntligen hade fått allt att stämma så gjorde jag några helt hopplösa försök att löda ihop ringen med ett lod som visade sig vara en ståltråd. Men innan det fatala misstaget gick upp för mig hade jag fördärvat ringens utseende ganska rejält. Lite pinsamt men jag överlever.
Färg och form
I fredags försökte jag arbeta mer kontrollerat med pärlornas färg och form. Och resultatet blev synbart. Först strävade jag efter platta former men insåg ganska snart att dessa tenderar att spricka. När pärlor spricker gör de det längst med pärlans genomgående hål. Men de behöver alls inte vara platta till formen för att detta ska ske, däremot uppstår det lättare spänningar i glaset hos pärlor med en oregelbunden form. Huruvida en pärla innehåller spänningar i glaset som leder till att den spricker står inte klart så snart den avsvalnat, vilket vore önskvärt, utan kan ske långt efter det att den tillverkats. Själv har jag fått erfara hur pärlor som varit hela ena dagen var spruckna mitt i tu dagen därpå. Men man kan motverka spänningar i glaset genom att efter avsvalning härdar pärlorna i en högbrännande ugn. Saknar man en sådan ugn eller tiden att genomföra härdningen är det säkrast att hålla sig till regelbundna former. Även storleken har betydelse. Ju större en pärla är desto högre blir spänningarna i glaset. Så i fredags valde jag det säkra före det osäkra och gjorde små runda och ovalt formade pärlor. Jag arbetade också mer medvetet med pärlornas färgsättning och mindre med det transparanta glaset eftersom jag inte lyckats lista ut hur jag undviker sotbildningen.
torsdag 27 maj 2010
.jpg)
Glas, glas, glas...
Så har jag då äntligen satt igång med glaspärletillverkningen. Den grundläggande utrustningen består av en gasoltub med ett munstycke som ger en spetsformad låga, glasstavar, mandreller, separator och en för glas lämplig avsvalningsanordning. Själv använder mig av en bunke fylld med vermikulit, ett mineral vars egenskaper gör att glaset svalnar så pass långsamt att sprickbildningar undviks. Vermikulit finns att köpa i välsorterande blomsteraffärer. Mandreller kallas de stålpinnar man smälter det mjuka glaset runt och separator är det medel de doppas i för att få pärlan att lossna från mandrellen. Ytterligare en viktig utrustningsdetalj är skyddsglasögon. Har man inte tillgång till säkerhetsglasögon tillverkade för ändamålet så bör man åtminstone använda hederliga plastbågar som förvisso inte skyddar mot det starka ljuset från gaslågan, som i sig är mycket ansträngande för ögonen, så skyddar de åtminstone från det glassplitter som ibland uppstår när avsvalnade glasstavar hettas upp igen.
Att komma underfund med det grundläggande arbetssättet för lampwork-teknik är inte komplicerat. Själv hade jag stor hjälp av instruktionsvideos på youtube. Men att lära sig bemästra det mjuka glasets form och färgmönster kräver långt mer erfarenhet och övning än de två dagar jag hittills ägnat åt det. Jag har arbetat med både färgade och transparanta glasstavar och haft två olika formverktyg till mitt förfogande. En platt grafitpaddel som har ett bretts användningsområde när det kommer till att forma det varma glaset samt ett annat verktyg jag inte vet namnet på men som används för att skapa räfflor i glaset. Med så många olika färgkombinationer och två enkla formverktyg kan man sannolikt skapa tusentals olika glaspärlor men utan erfarenhet blir pärlorna hopplöst lika varandra både till form och färg. Jag känner ingen besvikelse över att mina pärlor (vänstra bilden) inte ser ut som dem på bilden till höger men det irriterar mig att jag inte har lyckats få kontroll över sotbildningen i glaset. Om jag förstått det hela rätt är det gasolen som smutsar ner glaset men denna nedsotning kan motverkas med hjälp av syrgas. Mitt munstycke är anslutet till en gasoltub och en syrgastub, vilket ger mig stor kontroll över hur mycket syre jag för in i lågan. Trots det har jag inte lyckats göra mer än några helt sotfria pärlor. Sotet bildar en ganska snygg effekt i pärlorna i synnerhet i dem som tillverkats av transparant glas. Min förhoppning är ändå att jag ska komma underfund med hur jag kan kontrollera sotet så att jag själv kan bestämma när det ska bli pärlor med eller utan denna effekt.
Förutom att jag har använt glas som är ämnat för lampwork-teknik har jag även experimenterat den del med smälta remsor av glas som egentligen är avsett för glasfusion, en teknik som går ut på att man smälter samman glas i en högbrännande ugn. Men det blev ganska snabbt tydligt att detta glas är avsett för andra värmekällor än en gaslåga. Dels kräver det högre temperaturer än lampworking-glaset, dels är det otympligt att arbeta med glas i remsor istället för i stavform. Dessutom verkade fusing-glaset bli ännu sotigare vilket kan ha att göra med den högre temperaturen. Jag tror nog att en person med större erfarenhet av att smälta glas över öppen låga skulle kunna hantera kombinationen fusing-glas och lampwork-teknik. Men jag är inte där än.
Att komma underfund med det grundläggande arbetssättet för lampwork-teknik är inte komplicerat. Själv hade jag stor hjälp av instruktionsvideos på youtube. Men att lära sig bemästra det mjuka glasets form och färgmönster kräver långt mer erfarenhet och övning än de två dagar jag hittills ägnat åt det. Jag har arbetat med både färgade och transparanta glasstavar och haft två olika formverktyg till mitt förfogande. En platt grafitpaddel som har ett bretts användningsområde när det kommer till att forma det varma glaset samt ett annat verktyg jag inte vet namnet på men som används för att skapa räfflor i glaset. Med så många olika färgkombinationer och två enkla formverktyg kan man sannolikt skapa tusentals olika glaspärlor men utan erfarenhet blir pärlorna hopplöst lika varandra både till form och färg. Jag känner ingen besvikelse över att mina pärlor (vänstra bilden) inte ser ut som dem på bilden till höger men det irriterar mig att jag inte har lyckats få kontroll över sotbildningen i glaset. Om jag förstått det hela rätt är det gasolen som smutsar ner glaset men denna nedsotning kan motverkas med hjälp av syrgas. Mitt munstycke är anslutet till en gasoltub och en syrgastub, vilket ger mig stor kontroll över hur mycket syre jag för in i lågan. Trots det har jag inte lyckats göra mer än några helt sotfria pärlor. Sotet bildar en ganska snygg effekt i pärlorna i synnerhet i dem som tillverkats av transparant glas. Min förhoppning är ändå att jag ska komma underfund med hur jag kan kontrollera sotet så att jag själv kan bestämma när det ska bli pärlor med eller utan denna effekt.
Förutom att jag har använt glas som är ämnat för lampwork-teknik har jag även experimenterat den del med smälta remsor av glas som egentligen är avsett för glasfusion, en teknik som går ut på att man smälter samman glas i en högbrännande ugn. Men det blev ganska snabbt tydligt att detta glas är avsett för andra värmekällor än en gaslåga. Dels kräver det högre temperaturer än lampworking-glaset, dels är det otympligt att arbeta med glas i remsor istället för i stavform. Dessutom verkade fusing-glaset bli ännu sotigare vilket kan ha att göra med den högre temperaturen. Jag tror nog att en person med större erfarenhet av att smälta glas över öppen låga skulle kunna hantera kombinationen fusing-glas och lampwork-teknik. Men jag är inte där än.
söndag 23 maj 2010
Creations of the moment
Jag vill börja med att korrigera ett grovt fel i mitt tidigare inlägg. Metalltråden jag använder mig av är inte 15 mm i diameter utan 2 mm. En viss skillnad kan man tycka.
I fredags fortsatte arbetet med att bearbeta och formge metalltrådarna. Jag har ingen på förhand färdiga plan för utseendet av varje enskild tråd utan de blir till i stunden. Däremot arbetar jag utefter min idé om vilket uttryck jag vill att de ska ha när de sen monteras samma. Ett vildvuxet sådant. Även om trådarna är creations of the moment så väcks tankar och idéer kring hur jag vill forma och bearbeta den nästkommande tråden samtidigt som jag arbetar med den nuvarande. Eller hur jag vill förena två uttryck. Men det betyder inte att det sen blir just så. Även om jag inte på förhand har planer för trådarnas formgivning bestämde jag mig redan i idéstadiet för att ingen tråd ska bli den andre lik. Så har det också blivit men att de är inspirerade av varandra syns tydligt.
I fredags började jag också fundera kring de ärjade kopparbladen som ska dekorera trådarna. Jag sågade ut bladformer ur kopparplåten med kontursågen vilket gav snyggare kanter än metallsaxen. Efter att ha drivit metallbladen fick jag också till en struktur som jag tyckte om. Däremot gav bladen ett alltför klumpligt intryck när jag föreställde mig dem tillsammans med den övriga konstruktionen så jag måste tänka om både vad det gäller form och storlek. Ett annat beslut jag måste fattar är hur jag ska ärja kopparen. Hittade lite olika metoder för hur det kan göras med alltifrån ketchup till urin. Tror dock att jag kommer att välja en metod som inte kräver någon av dessa ingredienser. Jag har nu på morgonen lagt några kopparbitar på ett metallnät över en skål med ättika. Det är ångorna från ättikan som ärjar kopparen men får helt motsatt effekt om den kommer i direkt kontakt med metallen efter vad jag har hört. Med den här metoden tar det ungefär 24 timmar att ärja koppar vilket jag anser vara rimligt. Däremot är sättet att utföra ärjningen med hjälp av ångor inte det lämpligaste för mitt projekt eftersom ärjningen måste ske efter det att bladen lödds fast på trådarna. Det känns lite otympligt och att hänga en hel kristallkrona över ett ättikbad, dessutom vet jag inte vilken effekt ättikan har på järntrådarna. Kanske händer ingenting eller så rostar de vilket jag i och för sig hade känts helt okej. Det är något de kommer att göra förr eller senare ändå. Jag ska hur som helst försöka med en mer kontrollerbar ärjningsmetod som möjliggör att jag penslar lösningen direkt på bladen.
onsdag 19 maj 2010
Cirkeln sluts
Så har det gått tre månader sen jag senast var aktiv på bloggen, men inför mitt avslutande terminsprojekt har jag valt att återvända för att dokumentera arbetets gång.
Redan i ett tidigt skede bestämde jag mig för att arbeta i metall. Och kort därefter föll jag pladask för en taklampa i en inredningstidning, lät mig inspireras och började skissa på en idé som ganska snart krävde fler material än metall. Det var då glaset kom in i bilden. Jag ville skapa en ”kristallkrona” av glas och järntråd. Min första tanke med att använda glas som material var återbruk. Vad kan man göra med tomma glasflaskor i skolslöjden? Inte jättemycket visade det sig när jag kollade runt med kunnigt folk. Glaset är hårt och orent. Däremot krävs det varken mycket pengar, utrymme eller utrustning för att arbeta med andra typer av glas mer anpassat för syftet. Men mitt projekts egentliga syfte är inte att skapa en kristallkrona, utan att fördjupa mina materialkunskaper och utvärdera huruvida glas är ett för skolslöjden lämpligt material.
Även om tankarna kring idé, genomförande och förväntat resultat redan existerat i några veckor var det först idag som något praktiskt utfördes i Klangfärgsgatans verkstäder. Äntligen! Jag har ägnat eftermiddagen åt att bearbeta den 15 mm(!) tjocka järntråden. Först med hammare och städ sen med ässja, hammaren och städ vilket visade sig vara, inte helt oväntat, något mindre krävande. Men jag vill samtidigt tillägga att 15 mm järntråd inte direkt kräver en svartsmed för att bemästra. Det går alldeles utmärkt att bearbeta järn av den dimensionen med enbart hammare och städ. Resultatet finns ännu inte dokumenterat på bild, tillsvidare får en schematisk skiss av det tänkta resultatet duga.
Redan i ett tidigt skede bestämde jag mig för att arbeta i metall. Och kort därefter föll jag pladask för en taklampa i en inredningstidning, lät mig inspireras och började skissa på en idé som ganska snart krävde fler material än metall. Det var då glaset kom in i bilden. Jag ville skapa en ”kristallkrona” av glas och järntråd. Min första tanke med att använda glas som material var återbruk. Vad kan man göra med tomma glasflaskor i skolslöjden? Inte jättemycket visade det sig när jag kollade runt med kunnigt folk. Glaset är hårt och orent. Däremot krävs det varken mycket pengar, utrymme eller utrustning för att arbeta med andra typer av glas mer anpassat för syftet. Men mitt projekts egentliga syfte är inte att skapa en kristallkrona, utan att fördjupa mina materialkunskaper och utvärdera huruvida glas är ett för skolslöjden lämpligt material.
Även om tankarna kring idé, genomförande och förväntat resultat redan existerat i några veckor var det först idag som något praktiskt utfördes i Klangfärgsgatans verkstäder. Äntligen! Jag har ägnat eftermiddagen åt att bearbeta den 15 mm(!) tjocka järntråden. Först med hammare och städ sen med ässja, hammaren och städ vilket visade sig vara, inte helt oväntat, något mindre krävande. Men jag vill samtidigt tillägga att 15 mm järntråd inte direkt kräver en svartsmed för att bemästra. Det går alldeles utmärkt att bearbeta järn av den dimensionen med enbart hammare och städ. Resultatet finns ännu inte dokumenterat på bild, tillsvidare får en schematisk skiss av det tänkta resultatet duga.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)