Skåpet

Resultat och analys

Jag har under perioden som gått sedan projektets start valt att lägga mest tid på träprojektet som löpt parallellt med arbetsuppgiften i garn av den anledningen att jag är betydligt svagare i det förstnämnda materialet. Och fram till igår var jag övertygad om att sjalen skulle bli färdig i tid men inte skåpet. Idag, dagen för inlämning, står jag likt förbannat där med ett färdigt skåp och en ofärdig sjal. Det är dock bara avslutningen som saknas och jag hoppas hinna färdigt under dagen. I annat fall får jag lämna in sjalen utan avslut och göra den färdig efter det att Petra har synat mina aviga och räta. Efter att ha samtalat med några kursare som följt samma mönsterbeskrivning och kikat på deras sjalar känner jag mig åtminstone säker på hur avslutet ska stickas.

Sjalen har helt klart inneburit en nytändning för mitt intresse att sticka. Att enbart hänge sig åt slätstickning som jag tidigare gjort blir ganska monotont och glädjelöst i längden. I fortsättningen behöver jag inte sålla bort 98 procent av alla stickbeskrivningar, vilket gick upp för mig när jag surfade omkring på Ravelry för att hitta ett lämpligt mönster till mina nyinhandlade garner. Det är jag mycket belåten över. Om mönstret är på engelska eller svenska spelar inte någon roll. Det gjorde det förvisso inte innan heller eftersom jag inte förstod de svenska beskrivningarna ett dugg bättre än de engelska. Rena grekiskan alltihop.

I sin helhet är jag väldigt nöjd över resultatet med sjalen. Jag är nöjd över att min vilja att lära mig mönsterstickning var starkare än min ångest inför komplicerade mönster. Nöjd över mitt mönster- och färgval och över att jag var fritänkande nog att välja ett annat garn än det som mönsterbeskrivningen föreslog. Dessutom har jag under projektets gång lärt mig plocka upp tappade maskor och principen att förvandla räta till aviga och aviga till räta efter det att maskorna redan stickats.

Det enda som retat mig längst vägen är att sammanfogningarna inte ser så snygga ut på avigsidan men det går att försonas med så länge det ser helt ok ut på rätan. Det är trots allt omöjligt att åstadkomma osynliga sammanfogningar när man byter färg på garnet efter varje stickad modul. Personligen tycker jag att övergång mellan modulerna blir mer stilfull när jag plockar upp nya maskor enbart genom den bakre maskbågen.

Vad jag ångrar är att jag inte provade flätstickning i samband med att vi stickade provlappar och att jag fortfarande står lika handfallen inför hälen på en socka.

Svävar på målet

Nu återstår bara den sista och avslutande raden av moduler. Enligt min plan var det uppgiften för dagen men när jag kom dithän så blev jag en smula osäker på hur jag ska gå tillväga. Mönsterbeskrivningen är inte obegriplig men jag har drabbats av dåligt självförtroende. Avvaktar till i morgon med att sticka det sista och hoppas att det finns någon som kan bekräfta min uppfattning om hur avslutningen ska gå till.

15 moduler - tjohoo!

Efter 15 stickade moduler kan jag mönsterbeskrivningen så gott som utantill. Jag har dessutom slutat göra små markeringar i beskrivningen för att hitta tillbaka i mönstret efter att ha slutat sticka mitt i en modul, numer känner igen varven. Det är en seger. Men trots att stickningen går mer och mer på rutin blir det alls inte långtråkigt. Modulens variation av maskor och varv håller förtjusningen vid liv. Dessutom är det infernaliskt spännande att se sjalen växa fram och ta form.

Färgsammansättningen är lite av en utmaning. Planera efterhand har fungerat bra hittills men desto större sjalen blir desto viktigare blir det att på förhand bestämma vilken färg som ska stickas var. Bättre tänka efter innan så att jag slipper repa upp en hel modul bara för att fel färg hamnat på fel plats och irriterar mitt estetiska sinne.

Das mudd!

Efter att ha friskat upp minnet vad det gäller betygskriterierna för stickkursen kan jag inte nog framhålla hur miljömedveten jag i mitt undermedvetna var när jag inhandlade mitt garn - 100 procentigt, naturfärgat ullgarn från närbelägna Mariestad!

Med det sagt kan jag bara konstatera att projektet är på frammarsch - projektplanen skriven, mood boarden är på plats och spetsmudden är färdigstickad. Spetsmudden, som var en övning inför projektet, visade sig vara svårbemästrad och betydligt mer komplicerad att sticka än sjalens moduler. Mönstret var fullständigt begripligt efter Petras genomgång men när jag tappade bort mig i beskrivningen eller, ännu värre, tappade en maska fick jag ingen ordning på 't. Totalt förvirrad. Jag blev därför tvungen att sticka felfritt från början till slut vilket innebar att jag började om minst fem gånger. Kanske fler men absolut inte färre.

Knappnålar

Under en veckas tid har jag försökt komma över ett gäng knappnålar som jag vill använda till min mood board men utan framgång. Den mänskliga faktorn glömska bär skulden. Men så kom jag på den kolossalt briljanta idén att tillverka mina egna knappnålar. En innovation som borde kvalificera mig till en slöjdlärarexamen redan i dagsläget. Jag är mycket stolt. Dessutom blev de ganska piffiga.

Det tar sig sa mordbrännaren

Utmaningen att sammanfoga modulerna löste sig smidigt med hjälp av Bonniers stickbok och Pernilla. Tack Pernilla! Men det är uppenbart ganska svårt att få det att se snyggt ut, framför allt när modulerna går i olika färg. På sjalens framsida ser det hyfsat ok ut medan baksidan inte är alltför fager. Riktigt otäck här och var på nära håll. Det är lite knöligt att plocka upp nya maskor längst modulernas kanter eftersom de är oregelbundna beroende på om varvet avslutats med aviga eller räta. Men efter några sammansättningar lär man känna kanternas struktur och då blir det lättar att prova lite olika varianter. Hittills har jag dock inte blivit riktigt nöjd med någon av sammanfogningarna. Jag får ta ett snack med Petra på måndag.

Det där med fel har blivit någorlunda rätt. När jag stickade modul nr 2 upptäckte jag en förrymd maska. Men jag lyckades fånga in den, sno den ett varv här och där och vips så såg det rätt ok ut om än inte helt rätt. En annan modul saknade en maska utan att jag tappat någon men genom att repa upp de två sista varven fick jag läget under kontroll. Jag kan dessutom glatt konstatera att mitt inlärningssystem fungerar alldeles utmärkt - mönsterbeskrivningen blir alltmer överflödig.

Inte så klurigt alls

Sjalens första modul är ett faktum. Och faktum är att mönsterstickningen inte är så klurigt alls. Inte ens med engelsk mönsterbeskrivning. Dessutom är det betydligt festligare än att sticka vanliga aviga och räta (med undantag för lovikkavantar förstås). Men det är fortfarande väldigt förvirrande när det blir fel vid mönsterstickning och fel blev det efter bara några varv. Och den enklaste lösningen för mig var att börja om från början så det gjorde jag. Men så kan jag givetvis inte hålla på i längden. Jag måste lära mig att rätta till felen längst vägen och Petra har så gott som lovat mig att jag inom kort inte kommer att uppleva fel lika svettigt som jag gjorde idag. Försök nummer två blev dock en helt felfri modul. Phuu… Nästa utmaning blir att länka ihop modul ett med modul två. Hoppas det dyker upp någon vänlig och stickkunnig själ på Klangfärgsgatan i morgon.

Let's blogg!

Beslutsångest. Sockor eller sjal, sockor eller sjal, sockor eller sjal…. Efter två dygns vånda landade jag äntligen i en mjuk naturfärgad ullsjal. Och insåg genast till min förskräckelse att det bara var det första beslutet av många jag skulle bli tvungen att ta. Val av mönster, val av garn, val av färger, val av stickor… (För att inte nämna alla val man måste göra i träkursen. Huga!)

Jag har stickat en hel del aviga och räta genom åren men på grund av min hälångest har det aldrig blivit några sockor. Jag har kompenserat det med en uppsjö av lovikkavantar. Alla som inte har stickat lovikkavantar blir alltid superimponerade, de som kan vet hur enkelt de låter sig göras och hur snabbt det går. Och blir inte lika imponerade…

Trots det föll mitt val inför stickuppgiften inte på sockorna. Men med så många stickkunniga kurskamrater räknar jag kallt med att min ångest inför hälar inom kort är historia. Istället ledde två dagars dreglande efter Petras sjal i kombination med en stark vilja att lära mig klurig mönsterstickning till sjalen.

Och lyckliga jag hade en fantastisk första VFU-dag som inte gav mycket utrymme för ältade av garner, färger och stickor. Hög på doftminnen av skolbespisning och brännpenna landade jag vid lunchtid i Carinas garnbutik på Karl Johansgatan. Och alla val kändes plötsligt inte lika krystade.

Stickbeskrivningen föreslår alpacka-ull med silke men garnaffären hade inte ”mina” färger. En kort stund kände jag för att utmana min egen ganska jordnära färgskala men insåg att det vore som att byta identitet och det valet är jag inte är mogen för. Så istället blev det gammal hederlig fårull. I fem nyanser av brunt…